Sju pinnar i ryggen

Leksandsstolen som vi känner den idag har sitt ursprung i början av 1900-talet men grundformen för stolen sträcker sig tillbaka till sent 1700-tal.

Det engelska inflytandet under sengustaviansk tid influerade stolsmakarna att tillverka spjälstolar med svängda, närmast kvadratiska ryggar och avsmalnande fyrkantiga ben. Först i Stockholm, men så småningom också bland allmogen på landsorten. Med sin goda sittkomfort blev den en av de vanligaste stolsmodellerna, och en variant med sju spjälor i ryggen kom att bli känd som Leksandsstolen.

Behovet av binäringar till jord- och skogsbruket var stort också i Leksand och en av de specialiteter som från 1870-talet utvecklades till en hemindustri vid sekelskiftet var just stolstillverkningen. 1912 var minst ett 15-tal aktiva stolsnickare verksamma i Hjulbäck, Siljansnäs, och de hade ett grundmurat rykte att hålla en hög kvalitet på sina arbeten.
Behovet av biinkomster blev mindre när det blev ökad efterfrågan på byggnadsarbetare i Stockholmsområdet, och stols-tillverkningen minskade så småningom.

Erkers Eric arbetade som elektriker i Dalarna och Stockholm några år. I en arbetsplatsolycka förlorar han synen på det ena ögat, och bestämmer sig så småningom för att byta bana. Tillsammans med sin nyblivna hustru Signe startar han caféverksamhet i hembyn Björken, Siljansnäs. Sortimentet ökas efter hand ut med hemslöjd från gårdarna i trakten, och efter en tid har verksamheten vuxit till en lanthandel.

1932 köper Eric en svarv för att kunna tillverka koppar, fat och kannor till sin butik. Några år senare utökas verksamheten med tillverkning av möbler som dalakistor, hörnskåp och stolar. Det är också då som tillverkningen av traktens traditionella stolsmodell tas upp, med snickare som gått i lära hos de gamla mästarna.

1960 brinner snickeribyggnaden ner till grunden. Den nya byggnaden uppförs i sten och blir ett modernt maskinsnickeri, med Leksandsstolen som huvudprodukt.